Mias krönika till Karlskoga Kuriren

I onsdags läste jag en debattartikel av Caremas vd där han påtalade att Carema ”vill stå för något nytt i svensk äldreomsorg”. Jo, det har de verkligen lyckats med. Det har väl sällan varit så massiv kritik mot en verksamhet som deras äldreboenden. För många har Carema blivit bolaget som gett vanvården ett ansikte.

Nu har också äldreomsorgsministern reagerat. Men hon ser inget problem med privatiseringar i de här verksamheterna utan har lagt hela ansvaret på kommunerna. Hon menar att de är för dåliga på upphandling och uppföljning, och att kommunerna måste upphandla på kvalitét och inte lägsta pris. I Stockholm, där de värsta skandalboendena ligger, har man upphandlat med kvalitétskriterier och ändå har det blivit så här.

Idag kan kommunerna välja om de vill sköta äldreomsorgen själva, men ministern tycker att de ska tvingas släppa in privata bolag och sedan följa upp med en stor kontrollapparat. Det enklaste vore faktiskt att kommunerna kunde driva omsorgen, självklart måste de också följa upp sin egen verksamhet så att den blir bra. Köp och säljverksamhet inom en kommun eller mellan kommun och bolag slukar en massa resurser bara för kontroll och för att fastställa priset.

I måndags var maken på ett biståndsbedömningsmöte med sin mamma. Hon har bott på ett servicehus i södra Stockholm. Nu har kommunen gjort om det till ett så kallat trygghetsboende. Det betyder att servicen blivit så försämrad att hon inte längre klarar att bo där. Hon har därför fått flytta till ett servicehus på andra sidan stan som ägs av ett privat bolag. Nu har man upptäckt att hon behöver bli påmind om saker, till exempel när gympan börjar, när det serveras mat osv, För att bolaget ska få ersättning för arbetet med att tala om vart hon ska måste man ha ett nytt biståndsbeslut och då krävs en ny vårdplanering. Alltså åkte en biståndsbedömmare från södra sidan stan och maken från jobbet i Örebro för att kunna vara med. På mötet var också en kontaktperson från servicehuset med. De som jobbar på servicehuset måste detaljerat visa vad svärmor behöver hjälp för att få så mycket ersättning som möjligt till bolaget. Kommunens biståndsbedömmare vill att det ska komma fram att svärmor klarar mycket själv för att behöva betala så lite som möjligt. På mötet blev de nästan osams och mitt emellan satt svärmor.

Mycket har förändrats inom äldreomsorgen de senaste 20 åren och en del saker har blivit helt absurda. Tänk om det kunde få vara som tidigare, att om en gammal människa bor på ett servicehus och man upptäcker att personen ifråga behöver bli påmind om saker så påminner man henne helt enkelt. Det skulle man spara resurser på, resurser som kunde användas till att anställa personal som skulle göra det de gamla behöver och vill. De kunde hjälpa till med att gå på promenad, att låna böcker, att lägga upp maskor till en ny stickning, eller precis vad som helst som den gamla själv önskar. Det är vad jag skulle kalla verklig valfrihet!

Uppdaterades: 19 nov 2011