Ta barnfattidgom på allvar
Mias krönika till Karlskoga Kuriren
Förra veckan presenterade Rädda Barnen sin rapport om barnfattigdom. Den visade att antalet fattiga barn i Sverige ökat mellan 2007 och 2008 och det känns ju inte särskilt förvånande med tanke på att klyftorna i hela samhället har ökat. Fattiga föräldrar har fattiga barn.
Däremot var det en del reaktioner på rapporten som förvånade mig. Istället för att reagera på situationen för barnen har flera borgerliga skribenter förfasat sig över ordvalet i Rädda Barnens pressmeddelande. I DN påtalade man att det var en så liten ökning, bara 0,6% eller ca 10 000 barn och att det inte handlar om att man saknar mat på bordet.
Totalt sett är det ca 220 000 fattiga barn i Sverige, otroligt många tycker jag. Det är sant att det inte handlar om barn som svälter, men det handlar om barn som har det svårt och oförståelsen för dessa barns villkor verkar utbredd. Inte bara bland skribenter utan också alldeles för ofta i skolans värld.
Barn förväntas göra hemuppgifter på datorn och skicka till skolan via Internet. Den här vintern har många skolor varit ute och åkt skidor och skridskor med barnen och alla förväntas ha egen utrustning. Barnen samlar in till en klassresa till Liseberg och alla förväntas ha med sig egna fickpengar.
Det finns alltför många barn som inte har tillgång till dator, som inte kan följa med på friluftsdagen i skidspåret och som väljer att inte åka med på klassresan eftersom det inte finns pengar hemma.
För Kalle och Emma som inte kan följa med på klassresan är det ingen tröst att det är fattigare på andra platser.
I somras presenterade Majblomman en rapport om landstingens stöd till barnglasögon. Många landsting lämnar inget bidrag alls till glasögon efter att barnet fyllt sju år. Antalet landsting som ger bidrag till glasögon minskar och det stöd som lämnas gäller ofta endast glasen och inte bågarna. Glasögon är en stor kostnad och det är inte självklart att alla barn som behöver glasögon får det. De barnen har inte alls samma möjligheter som sina klasskamrater att följa med i undervisningen, de får huvudvärk och man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att kunna anta att de blir ganska okoncentrerade och att resultaten blir lidande.
Fattiga barn växer oftare upp till fattiga vuxna. Har du oturen att ha en ensamstående förälder eller om dina föräldrar blir av med jobbet eller blir sjuka, så är dina möjligheter i livet sämre än dina klasskamraters.
Nästan alla säger att barnen är det viktigaste vi har och vårt gemensamma ansvar. Menar man allvar med det krävs politiska beslut som underlättar för de mest utsatta. Det behövs bland annat bättre socialförsäkringar, fler heltidsjobb och höjt underhållsstöd. Men relativt små saker som gör det enklare för barnen behövs också. När jag gick i skolan var Sverige totalt sett inte alls lika rikt som idag. Ändå fanns det skridskor och hjälmar i skolan till utlåning. Det borde skolorna ha råd med idag också!