Hans Holberg (V) med flera i en gemensam debattartikel i NA

I dag den 22 mars kommer Riksdagen att få propositionen om värdlandsavtalet med Nato på sitt bord. Det näst sista steget mot en slutgiltig anslutning av Sverige till världens största militärallians tas sedan den 25–26 maj. De borgerliga partierna är överens med S och MP i regeringen. Bara Vänsterpartiet är uttalad motståndare, och vill bevara den sista resten av nationell självständighet och alliansfrihet. Vi har minst 52 procent av befolkningen med oss.

Det har varit en långsam, hemlig men ytterst medvetet genomförd anpassning till Nato under decennier. Genom de små stegens tyranni för hur man multinationellt effektivt ska fungera tillsammans vill de borgerliga partierna och S-/MP-regeringen öppna landet för etablering av utländska militärbaser och stationering av Nato-trupper här. För att tysta en senkommen kritik har man lagt till en till intet förpliktigande deklaration om förbud för kärnvapen på svenskt territorium utanför avtalet.

Bland argumenten för att rösta igenom avtalet lyfter anhängarna fram Rysslands politik i Ukraina och återtagande av Krim, ryska patrullflygningar över internationellt vatten i Östersjön, påstådda ubåtskränkningar i svenska skärgården, rysk upprustning och spioneri, upphittade gamla Sovjetkartor över Sverige och så vidare.

Under åren 1950–2015 har USA, Storbritannien och ett flertal andra Nato-stater invaderat och/eller fört krig i mer än 20 länder. Några av dessa har varit FN-sanktionerade, men flertalet har varit direkta angreppskrig i strid mot FN-stadgan, internationell rätt och krigets lagar.

Aldrig någonsin har en Nato-stat varit militärt hotad av en främmande makt. Tre decennielånga USA-dominerade krig har man förlorat. Afghanistan, Irak, efter 2011 också Libyen, liksom andra krigsskådeplatser har lämnats i ruiner, mänskligt elände och politiskt kaos. De har blivit drivhus för terrororganisationer som al-Qaida, al-Shabaab. Boko Haram och Daesh/IS. I Syrien, Jemen och Somalia fortsätter krigen.

Den ledande Nato-staten bedriver i sitt ”krig mot terrorismen” ett folkrättsvidrigt globalt mordprogram via fjärrstyrda drönare med tusentals oskyldiga civila offer. Även Sverige har deltagit i några av dessa krig, i Afghanistan, Libyen och nu också i Irak.

Anhängarna av värdlandsavtalet är ideologiska fångar i ett traditionellt militärt tänkande.

Som nyttiga idioter i det kärnvapenbaserade Nato:s ledband inbillar de sig att upplåtandet av svenskt territorium till världens mäktigaste krigsmaskineri skulle innebära ett skydd för landet.

Detta är en förlegad och farlig försvars- och säkerhetspolitik som av den tilltänkte fienden måste uppfattas som uppenbart aggressiv.

Vänsterpartiet vill verka för realistiska alternativ till det resurskrävande, kontraproduktiva och för självständigheten förödande Nato-svärmeriet och den hotfulla militariseringen runt Östersjön över huvud taget.

Vänsterpartiet är motståndare till värdlandsavtalet och till svenskt medlemskap i Nato.

Vi vill se ett effektivt och självständigt värnpliktigt folkförsvar och lägga de nu stigande militära utgifterna på internationellt freds- och solidaritetsarbete, konfliktlösning inom FN:s ram och på stöd till olika biståndsorganisationer som Svenska Afghanistankommittén, Läkare utan gränser med flera. Det främjar freden, inte kriget.

Fler vapen och mer skrammel med dem leder till fler tänkbara konflikter.

Vänsterpartiet tycks vara rätt ensamt om att fortsatt hävda den internationella arbetarrörelsens motstånd mot militarismen.

Frågan är om ännu existerande fredsvänliga socialdemokrater och miljöpartister kan förmå sina militaristiska partivänner i regeringen att ta sitt förnuft till fånga.

Det brinner sannerligen i knutarna.

Stig Henriksson, Ledamot för Vänsterpartiet i Riksdagens försvarsutskott
Mia Sydow Mölleby, Riksdagsledamot för Örebro län
Kenneth Lantz, Ordförande i Vänsterpartiet Örebro län
Jihad Menhem, Regionråd för Vänsterpartiet Region Örebro län
Hans Holberg, Vänsterpartiet, Kommunfullmäktige Örebro

Uppdaterades: 04 jul 2016