När civilminister Ardalan Shekarabi (S) ser detta som ett hot mot sammanhållningen och statens legitimitet i Sverige, diskuteras äntligen frågan utifrån rätt perspektiv.

Kommunalrådet i Askersund, Per Eriksson (S), skriver i NA den 3 augusti att ”Vi måste ta ansvar för landsbygden”. Han menar att Sverigedemokraterna har lyckats fånga upp den problematik som finns mellan stad och land. Därför är det viktigt att medborgarnas oro tas på allvar och att fler samtal sker på deras villkor. Här måste de övriga partierna vakna, menar han.

Min uppfattning är att vi, trots ambitiösa och stundtals stora ekonomiska stöd till utvecklingen av flera regioner, ännu inte har lyckats skapa likartade förutsättningar för att ge landsbygd och tätorter samma chanser inför framtiden.

Den strategi som hittills har använts har i stort gått ut på att via kortsiktiga statliga bidrag försöka kompensera de orter som de så kallade marknadskrafterna har varit ointresserade av.

Den politiken har lett till att Sverige glider isär. Befolkningen minskar i två tredjedelar av landets kommuner. Konsekvensen med bland annat framtida generationsväxlingar på arbetsmarknaden blir ett demografiskt problem. Vem ska ta hand om de gamla i krympande kommuner?

Vad är då lösningen på den geografiska orättvisan? Civilministern förespråkar större regioner och eventuella kommunsammanslagningar. Men det räcker inte med bara organisatoriska lösningar. Större organisationer ger oftast ett demokratiskt underskott i form av minskad delaktighet för medborgarna. Det är heller ingen självklarhet att kommunalekonomiska situationen förbättras bara för att man slår samman kommuner.

Innan man fastställer nya organisationer måste man diskutera vilka principer en ny organisation ska bygga på. Det krävs en övergripande strategi byggd på utvecklad samverkan och de krafter som finns lokalt och regionalt ska tas tillvara. Denna samverkan ska ge ett ökat regionalt inflytande. Samtidigt måste staten ha ett tydligt ansvar för att se till att samhällsservicen fungerar. Detta genom att till exempel höja utjämningsgraden i nuvarande skatteutjämningssystem så att systemet når de regionalpolitiska målsättningarna fullt ut.

Nedmonteringen av den statliga servicen måste upphöra. Ta folkets oro på allvar! Den har visat att man till och med kan rösta på ett rasistiskt parti i missnöje mot den förda politiken. Det behövs en politik som håller ihop Sverige, av det enkla skälet, att folket vill ha en politik som motverkar den geografiska orättvisan.