Gör Sverige mänskligare!
Mias krönika till Karlskoga Kuriren
För tre veckor sedan blev jag mormor. Största händelsen det här århundradet, ändå helt utan medial uppmärksamhet. Flera dagar cirkulerade det mesta runt den här nya parveln och allt annat kändes ganska ointressant. Men det är klart att jag fortsätter intressera mig för världen utanför. För det här nya lilla livet spelar det väldigt stor roll hur världen ser ut, hur vi ser på våra medmänniskor och vad vi tar för ansvar för varandra.
Den senaste veckan har det varit mycket skriverier om 91-åriga Ganna från Ukraina.
Nu blev avvisningen stoppad för att Europadomstolen ska pröva fallet. Jag hoppas att det ger resultat så att hon får stanna hos sin familj i Sverige. Och jag hoppas att det påverkar den omänskliga politik som förs idag.
Både migrationsministern och statsministern har klargjort att de absolut inte vill se någon lagändring. De tycker inte att det är något problem med lagen och de vill inte uttala sig i enskilda fall. De menar också att den möjlighet för åldrade föräldrar att återförenas med sina barn i Sverige som fanns tidigare skulle vara omöjlig att återinföra. Enligt ministrarna skulle det kosta så extremt mycket att skolan och sjukvården skulle få stå tillbaka. Hur har det kunnat bli så här? Hur kommer det sig att vi hade råd att låta familjer förenas på 90-talet, men inte idag?
Sverige har inte sämre förutsättningar än tidigare. Rent ekonomiskt har Sverige som land blivit rikare. Men det är uppenbart att vi blivit fattigare vad gäller omtanke och medmänsklighet. Att svenska ministrar försvarar ett regelverk som gör att en 91 år gammal, dement, hjärtsjuk och nästan blind kvinna ska utvisas till ett land där hon inte har några anhöriga visar att Sverige blivit kallare och hjärtlösare. Det är förändringen, inte att vi plötsligt inte har råd.
Väldigt många har den uppfattningen att vi har en human och säker flykting och invandringspolitik. Dessutom tror många att vi tar emot stora skaror flyktingar. Det stämmer inte. De allra flesta flyktingar flyr till länder i sitt absoluta närområde och väldigt, väldigt få kommer hit. Det finns betydligt fler flyktingar i fattiga länder som angränsar till krigshärdar än i Sverige. Av de som lyckas ta sig hit är det få som får stanna.
Som tur är finns det fortfarande människor som reagerar och bryr sig. Förhoppningsvis kan hela den här historien ändå föra med sig att ännu fler får upp ögonen för hur inhumant vårt land faktiskt blivit. Och få fler att reagera och engagera sig. Förutom att jag hoppas att Ganna får stanna för sin och sin familjs skull, så hoppas jag också att hon får stanna för vår skull. Vi skulle alla må bättre av att leva i ett generösare och mer välkomnande samhälle, i ett samhälle som bygger på solidaritet och medmänsklighet där vi bryr oss om fler än bara våra egna närmaste. Ett sådant samhälle önskar jag att mitt barnbarn ska få växa upp i!