Vänsterpartiet om internationella kvinnodagen – Länets manliga vänsterpartister i en gemensam debattartikel i NA

Vi lever i en värld där kvinnor som syns och hörs, hotas och hatas. Man vill tysta, skrämma och förnedra. Och ofta lyckas man. Uppdrag gransknings reportage om näthat i februari belyste denna otroligt viktiga och ständigt aktuella fråga. Att reportaget hette ”Män som näthatar kvinnor” har dock provocerat många, främst män.

Uppdrag gransknings reportrar har dock samma bild av fenomenet som vi. De har läst hundratals kommentatorstrådar genom åren, och mönstret i dessa är otvetydigt. Män är betydligt mer aktiva hatare än kvinnor och hatarnas enda uppenbara gemensamma nämnare är att det är just pojkar och män.

Det finns tre mycket viktiga aspekter att lyfta upp kring det vi kallar näthat. Den första är att det är viktigt att påpeka att de problem vi ser i dag och kallar näthat har funnits långt innan Internet kom till. Det vi talar om är en strukturell tradition av att män tar sig friheten att kommentera, tycka, kritisera, och ibland förfölja kvinnor verbalt. Ofta med sexuella anspelningar och ibland med ett underliggande hot om sexuellt våld.

Förr tog sig denna struktur uttryck i glåpord på skolgårdar, klotter på toalettväggar och tjuvringningar. I dag, tack vare sociala medier, är forumen oändliga, omfattningen grotesk och avtrycken allvarliga och bestående.

Det andra som är viktigt att lyfta upp och diskutera är att det inte är ett fåtal ”sjuka” individer som pysslar med att hata och hota kvinnor och tjejer på nätet. Omfattningen av hatet är så stort att antingen måste vi säga att en orimligt stor del av den manliga befolkningen i så fall är ”sjuka” eller inse att den här typen av beteende helt enkelt är ganska vanligt bland män. Det är tämligen vanliga män och pojkar som utsätter flickor och kvinnor för detta.

Den tredje aspekten som vi aldrig får glömma är att kvinnohat inte är en kvinnofråga. Det är en fråga för alla. Ofta är det tyvärr kvinnorna själva som förväntas lösa de problem som dyker upp i ojämställdhetens kölvatten. Man säger att kvinnor behöver bli bättre på att stötta varandra, kvinnor behöver bilda egna nätverk och kvinnor behöver ta för sig mer. Om detta är kvinnors ansvar så ligger i så fall i samma anda ansvaret på män att sluta ryggdunka varandra, lösa upp sina nätverk, och ta för sig mindre. Men det är det sällan någon som vågar hävda.

Risken att bli dömd för saker man säger på Internet är liten, förundersökningar läggs ned och bevisfrågan är svår. Förslaget att inrätta en nätombudsman kan säkert vara bra. Ett än viktigare steg är att ge polisen resurser för att kunna prioritera hoten mot kvinnor. Men det allra viktigaste arbetet görs självklart i vardagen. Eftersom det handlar om värderingar. Det handlar om att våga benämna män som grupp och att våga ta debatten. Män måste våga ställa sig upp, till exempel 8:e mars, och visa att den internationella kvinnodagen är lika viktigt för båda könen. Män måste finnas med i frontlinjen i kampen mot all form av hot, våld och sexualiserat våld.

Vi behöver som män inte känna kollektiv skuld men vi som politiker, fäder, söner, medborgare, örebroare och länsbor känner ett kollektivt ansvar för den strukturella ojämställdheten i samhället. Vi tar ett kollektivt ansvar för att prata med våra söner om hur man bete sig mot tjejer på Internet och på stan snarare än att säga till våra döttrar att de ska vara försiktiga när de går ut på kvällarna eller skapar ett Instagramkonto.

Vi tar ett kollektivt ansvar för att markera mot sexistiska och nedvärderande kommentarer i nätforum, på våra arbetsplatser, på midsommarfesten eller på bussen. Vi säger ifrån.

Jihad Menhem, Landstingsråd Vänsterpartiet, Örebro läns landsting
Kenneth Lanz, Ordförande Vänsterpartiet, Örebro län
Peter Pedersen, Kommunalråd Vänsterpartiet, Degerfors
Murad Artin, Oppositionsråd Vänsterpartiet, Örebro
Gösta Örtensjö, ledamot i Tekniska nämnden Vänsterpartiet, Örebro
Martin Tverling, politisk sekreterare Vänsterpartiet, Örebro

Uppdaterades: 20 mar 2013